Pensioner – en snårig historia

Det blir lätt snårigt när det kommer till ämnet pensioner, både när det gäller politiska beslut om hur ett pensionssystem ska utformas, och när en individ försöker räkna ut hur mycket pension han eller hon kommer att ha att leva på som gammal. Detta beror på att när det kommer till pensioner kolliderar flera olika principer.

Pension kan sägas vare en ersättning för lön, som delas ut med ungefär samma regelbundenhet som löneutbetalningar sker. Den som får pension är för det mesta en person som inte längre kan arbeta, p.g.a. ålder, sjukdom eller något annat. Ålderspension baseras på vad personen har arbetat och sparat ihop under sitt yrkesverksamma liv. Men det finns ju de som aldrig hinner yrkesarbeta, och även dessa får inom de flesta välfärdssystem någon form av pension. I Sverige kallas den för sjukpension.

Bismarck-monumentet i Hamburg

Pension genom historien

Att man ska ta hand om sina gamla är en gammal princip, som i princip alla kända samhällen har tillämpat i någon form. I medeltidens Irland hade släkten enligt lag skyldighet att ta hand om släktingar som p.g.a. ålder, sjukdom eller kroppsliga eller mentala handikapp inte var förmögna att klara sig själva. Den moderna pensionen föddes dock genom den man som troligen mer än någon annan har påverkat hur det moderna Europa ser ut: Otto von Bismarck.

Bismarck är mest känd för att ha enat Tyskland genom krig mot Österrike, Danmark och Frankrike. Men han instiftade även lagar som gav arbetare rätt till pension. Dessa pensioner finansierades genom en skatt på de arbetandes löner, och pensionen betalades ursprungligen ut till arbetare över 70 års ålder. Senare sänktes den till 65 år. Även om medellivslängden för den som uppnådde vuxen ålder inte var så låg som ibland påstås så blev folk vid denna tid inte så gamla som de blir idag. Pensionskostnaderna var därför lägre. Men en viktig princip var född, och denna princip är idag många beslutsfattares huvudvärk.

Scroll to top